Trettioåtta låtar. Två semifinaler. En Discord-server som uppenbarligen har tillgång till både AI och energidryck. Jag har lyssnat, läst, lidit och vid ett tillfälle skrattat så högt att grannen knackade i väggen. Här kommer bidragen i startordning, semifinal för semifinal. Betygsskalan är som vanligt en till fem plus. Fem plus betyder mästerverk. Ett plus betyder att någon borde ta ifrån dig internetuppkopplingen.
Nu kör vi.
SEMIFINAL 1
1. Erik – The Friendship That We Love
Öppningsnumret: en vänskapshymn som namecheckar 25 servermedlemmar på tre minuter. ”Qirre The Frying Pan heating up the night” är en mening jag aldrig trodde jag skulle skriva i Wilmerbladet. Som kärleksförklaring till ett community: rörande. Som låt: en telefonkatalog med gitarrsolo. Två plus, båda av ren vänlighet.
2. Rubiksmilo – Veckans Karusell (Måndag till Sunnuntai)
Nordisk vardagsrealism på svenska och finska: kallt kaffe, beige tisdagar, någon som dansar med en blomkruka efter ”bara en öl”. Det är Grotesco möter Vi i femman, och texten är faktiskt skriven, inte bara genererad, och det märks. ”Kan man ha helg permanent?” är en fråga hela arbetarrörelsen borde ställa sig. Charmig, varm, mänsklig. Mer sånt.
3. Dragonflamez – BUY NOW!
En protestlåt mot reklam där reklamen bryter sig in i själva låten och avbryter refrängen. ”No more offers, no more sa– WAIT! FLASH SALE!” Det är ett konceptuellt grepp som är så enkelt och så bra att jag blir irriterad på att ingen på riktiga skivbolag kommit på det. Slutraden ”…no more ads. I think” är pricken över i:et. Techno med hjärna.
4. Sauna – Blå linjen
Det här är två låtar i en skyttegravskonflikt. Den ena: en genuint fin poplåt om två främlingar på sista tunnelbanan mot Kista. Den andra: en rapvers där någon behöver en tampong till ett tåg och är 1,60 ”centimeter” lång. Jag har läst texten fem gånger. Jag är inte klokare. Men jag är på något sätt lyckligare. Två plus, ett för varje personlighet.
5. AddeIsBack! – VIVA WILMER (ELÄKÄÄ WILMER)
En hyllningslåt till någon som heter Wilmer, framförd på finska, grekiska, arabiska, estniska, albanska, armeniska, belarusiska, latin, vietnamesiska, turkmeniska, hawaiiska, kinesiska, japanska, koreanska och kurdiska. Jag vet fortfarande inte vem Wilmer är. Men efter tre minuter är jag beredd att dö för honom. Det är så propaganda fungerar, och det är därför den bara får tre plus. Jag vägrar bli hjärntvättad utan kamp.
Hugolugo – GÅDirektkvalificerad
Baby Lasagna-pastisch om långsamma fotgängare. En man vars hela försörjning är gångmästerskap och vars enda fiende är folk som går sakta. ”Är ni också de som kör 40 på en 70-väg?” är retorik på Cicero-nivå. Growlat ”GÅÅÅÅÅ” som refräng. Jag har själv gått bakom dessa människor på Drottninggatan. Jag förstår ilskan. Jag delar den.
6. Elliott P – De é kryssningsdags!
Finlandsfärje-schlager med båttuta, buffé och en KAJ-referens. ”Plånboken svider men det é ändå najs” är den mest svenska textrad som skrivits sedan Ted Gärdestad. Det luktar taxfree-parfym och long drink om hela produktionen, och jag menar det kärleksfullt. Dansbandssverige lever, det har bara bytt medium.
7. Rapid – RHYME ZONE
Texten består av flera hundra engelska ord som slutar på ”-ated”. I bokstavsordning. Från ”abdicated” till ”procreated”, med både ”masterbated” och ”masturbated”. Man vill ju gardera sig. Det är antingen tävlingens djärvaste konceptkonst eller ett Word-dokument som råkade skickas in. Jag lutar åt Word-dokumentet. Ett plus: devastated, infuriated, exasperated.
8. Kurtcobainlover – Eld och bensin
Hov1-pastisch om ett destruktivt förhållande, och som pastisch betraktad: prickfri. Sena nätter, tomma glas, balkongkyssar, ”ditt namn var skrivet i blod”. Problemet är att Spotify redan innehåller 400 likadana låtar skrivna av riktiga, ledsna pojkar i Vasastan. Hantverket får tre plus. Originaliteten får vänta i bilen.
9. Bluerazxzzz – One Sound
Texten: ”One sound, all around” i sex minuter. Prompten: 25 genrer, inklusive ”fever dream” och ”stressed”. Det är alltså mer kreativ energi i beställningen än i varan, som när någon skriver tre stycken på Foodora om exakt hur pizzan ska vara och sedan beställer en margherita. Ett plus. One plus, all around.
10. Dungenungen – PLAY
Kåt ska-punk-latin-pop där stövlar går ”click, click, cha-ching” och motorer startar ”vroom vroom”. Det är en Ricky Martin-låt skriven av någon som fått höra vad flirt är men aldrig sett det utföras. ”What we do ain't for beginners.” Nej, men texten är det. Två plus för energin, som inte går att förneka.
11. Elias – Goat Of The Game
En Messi-hyllning som avfyrar ”Mbappe who? Ronaldinho who? RONALDO WHO!?” med en frenesi som får argentinsk statstelevision att framstå som neutral. Textraden ”He won the wolrd cup the the legend unfold” innehåller tre fel på åtta ord, vilket faktiskt är något slags rekord. Messi är fotbollens GOAT. Den här låten är dess getost.
12. New Lill Gig – Hey Ho!
Balkanbrass, fest hos Dragan, ”Idemo!” och en refräng som rimmar ”Yolo” på ”I told you so”. Det är exakt så dumt som det låter och exakt så festligt som det behöver vara. Klockan 23.40 på en bröllopsfest i Vojvodina är det här världens bästa låt. Klockan 09.00 en tisdag är det tre plus.
13. StillWatcher – Lumina
Nordisk elektropop, kvinnlig röst, stor refräng, tyst brygga före sista klimaxen. Det här är en helt igenom professionell Eurovision-låt av den sort som kommer fyra i sin semifinal varje år. Ingenting är fel. Ingenting är heller minnesvärt. Det är en Loreen-mall utan Loreen, och skillnaden är, som alltid, Loreen.
14. Oskar – I AM AI
Dystopisk elektropop om mannen som ersatt familj, vänner och mänsklighet med appen i fickan. ”I said 'hello' but it said it first” är genuint kuslig. Att skicka in en AI-genererad låt om AI-beroende till en AI-låttävling är antingen briljant metakommentar eller total brist på självinsikt. Jag väljer att tro det första. Tre plus för modet.
15. IzzPumpkin – KNOCK KNOCK KNOCK
Nu-metal på engelska, litauiska, portugisiska, franska, tyska, ukrainska, serbiska, estniska, polska och maltesiska. MALTESISKA. Ambitionsnivån är någonstans mellan Eurovision och FN:s generalförsamling. Texten om ångest och terapi är på riktigt, och det ger tyngden som skiljer den från ren gimmick. Hade fått ett fjärde plus om jag begripit mer än var sjätte rad.
16. Henke – I'm Eating Chips
”When you pray to Jesus, I pray to Estrella.” Jag har recenserat Melodifestivalen i över 20 år och jag har aldrig läst en ärligare trosbekännelse. En dum låt? Ja. En genialt dum låt? Absolut. Stilprompten är längre än vissa äktenskap och innehåller frasen ”Futuristic Nonsense Vocals”, vilket också är en rimlig beskrivning av halva startfältet. Men det här är dumhet med självförtroende, och det vinner alltid.
17. isako – close but not
Den smartaste texten i fältet som ingen kommer prata om. En låt som handlar om att vara nästan gripbar (en AI? en person? en projektion?) och som vägrar svara. ”I don't correct you when you guess, it's more fun when you second-guess.” Charli XCX-core enligt prompten, och för en gångs skull ljuger prompten inte om ambitionen. Kylig, elegant, obehaglig på rätt sätt.
18. TibbeLaMaestro – Peek-a-boo! (Who the hell are you)
Balkanklarinett, hyperpop, 155 BPM, en hittepå-slaviska som inget språkinstitut i världen kan spåra, och en gammal gubbe som skriker ”vafan är det här för jävla dårhus?” mitt i låten. Gubben har rätt. Det ÄR ett dårhus. Det är också det närmaste den här tävlingen kommer Joost Klein, och jag menar det som högsta möjliga beröm. Att avsluta semifinalen med det här är som att servera desserten i flammor. Skicka den till Eurovision. På riktigt.
SEMIFINAL 2
1. Ludvig – Blue
Här hände något. En låt om att spela Eiffel 65:s ”Blue” 814 gånger på ett år, där hela skämtet långsamt kollapsar in i något som inte alls är ett skämt. ”Och min mamma vet inte” är årets bästa textrad, punkt. Eurodance som trojansk häst för en bekännelse. Det här är vad AI-pop kan vara när någon faktiskt tänker först och promptar sen. Att öppna en semifinal med tävlingens bästa låt är dessutom taktiskt vansinne, men konstnärligt korrekt. Jag är blå. Och det är inte ett skämt.
2. Tellus – The Long Walk To Joy
En uppriktig ballad om vägen från mörker till ljus, och jag vill verkligen tycka om den. Men texten är AI-lyrik i sin renaste form: shadows, light, rising, choice, alive. Det är en tonsatt motivationsposter från Arbetsförmedlingens väntrum. Uppsåtet får fyra plus. Resultatet får två. Snittet redovisas ovan.
3. Aude – Putain
Metalcore möter fransk elektropop i en låt om att festa bort ångesten. ”Ai-je respecté le couvre-feu?” (har jag respekterat utegångsförbudet?) är en oväntat existentiell fråga mitt i en discorefräng. Frankrike har alltid förstått att festen och förtvivlan är samma sak. ”Buvez de l'eau” (drick vatten) i outrot är dessutom årets bästa hälsoråd.
4. Annie af Nyqvist – Declined Again
Miljardärsliv i GTA, Minecraft och Pinterest, ända tills betalskärmen kommer. ”Thought I was a billionaire for ten minutes straight” är en hel generations självbiografi. Stilprompten kräver ”Sexy Male Soprano Voice, Acapella, Opera, Christmas Themes, Sleigh Bells, Comedy Rap, Brostep” och jag vill personligen skaka hand med den som tryckte enter på det. Rolig, träffsäker, lite för lång.
5. David – Tusen mil av månsken
En vacker, gammaldags svensk ballad om avstånd och månsken. Ärlig, melodisk, helt utan ironi, vilket i det här startfältet nästan är avantgarde. Stilprompten säger ”Pop, rap” vilket är som att beskriva Titanic som ”båt, vatten”. Men texten bär. Tre stabila plus och en tår i ögonvrån hos alla över 45.
6. Algolf – Ananananas
Swenglish på anabola: ”Let the häst out of the stable”, ”on the rygg of a moose”. Det är KAJ-skolan, och ”Bara bada bastu” visade ju att den vägen leder ända till Basel. Skillnaden är att KAJ hade en bastu och Algolf har en ananas. Bastun vinner. Men ”might vakna on Bahamas” förtjänar ändå en plats i den svengelska kanonen.
7. Isak – Koly
Darkwave-rave på translittererad ukrainska om stormar, vatten och rötter. Mörk, hypnotisk, tar sig själv på blodigt allvar, och det funkar. Det här är låten som skulle få fyra minuter dimma och en ensam strålkastare på Eurovisionscenen och komma sexa hos jurygrupperna. Kall som en novembernatt i Charkiv. Menat som beröm.
8. Sigge – VEINS, PAINS, GAINS
Gymhymn. ”Veins, pains, feel the gains.” 14 genrer i prompten för att beskriva en låt vars hela själsliv ryms i ett proteinshake-recept. Det här är musik som existerar för att spelas i hörlurar klockan 06.30 av män som säger ”vi kör” till sig själva i spegeln. Den fyller sin funktion. Det gör en spinningcykel också.
9. Linnea – Of The Shore
Postpunk, bassolo, polyfon sång och en text på kanske 40 ord som mest upprepar ”of the shore”. Och ändå: stämningen sitter. Det här är den sortens låt som recensenter som jag kallar ”atmosfärisk” när vi menar ”jag förstår den inte, men den är snygg”. Minimalismen är en befrielse i ett startfält där alla andra promptat in 14 genrer.
10. Albin G:son – 12 POINTS
En låt som handlar om att låten vill ha tolv poäng. Refrängen räknar: ”we got one point, we got two points, we got three points...” och hoppar sedan pedagogiskt över både nio och elva, precis som Eurovision. Det är meta. Det är också allt det är. Att be om tolv poäng i tre minuter är juryns motsvarighet till att tigga följare. Två poäng. Förlåt, plus.
11. Qirre – The AI Revolution
AI:n tar över världen och passar samtidigt på att hota namngivna servermedlemmar: ”Sauna we know where you live”. Det är hälften Terminator, hälften gruppchatt, och interna referenser till Power Train och Chile gör att jag känner mig som en förälder som råkat läsa sitt barns Discord. Konceptet är roligt. Utförandet är ett kollage. Två plus.
12. Loraxbro – Jumping In The Rain
Irländsk folkpop om att hoppa i regnet med den man älskar. Fiol, tin whistle, pubkör, ”tiny diamonds falling down”. Det är så friskt och glatt att jag misstänker att låten säljer friluftskläder i smyg. Ingenting här har någonsin varit i närheten av en riktig pub. Två plus och ett paraply, trots att texten förbjuder det.
13. SwoleMonke – Träffa min apa
Ett piano rakt ur en barnvisa, en liten flickröst som sjunger om en cidersupande apa. Och sedan: GORILLA-DEATH METAL. Kontrasten är så våldsam att den blir konst. Det låter som om Astrid Lindgren och Meshuggah fastnat i samma hiss. Jag vet inte vad ”din mamma kunde aldrig förutse” syftar på, men det kunde inte jag heller, och det är väl poängen.
14. Dante – On My Own
Sorgsen norsk house om ensamhet i snön. Kompetent, snygg och exakt lika utbytbar som en hotellfrukost. Kygo har gjort den här låten 100 gånger, och han gjorde den bättre 97 av gångerna. ”I can't face this on my own”? Det behöver du inte heller: det finns tusen identiska låtar som håller dig sällskap.
15. Avve – Ragnarök
Klubben som undergång, undergången som klubb. ”Vi festar in i döden” upprepas tills det blir sant. Progressiv EDM med nordisk mytologi är en bra idé, men texten går i cirklar runt samma palats hela natten utan att någonsin hitta garderoben. Två plus och en vattenflaska.
16. Levi – Rise From The Dark
Ashes. Fire. Storm. Flame. Rise. Higher. Scars som blir satellites. Det här är inte en låt, det är en bingobricka över Eurovision-klichéer 2008–2024, och någon ropade BINGO redan i första versen. AI:n har inte skapat något här. Den har bara sammanfattat 15 år av semifinaler. Ett plus, från askan, mot ljuset, och så vidare.
17. DominioSummer – Water Bicycle
Hela texten är EN mening på polska om en vattencykel, ett hål i seglet och en bar rumpa. Disco polo. Färdigt. Det är antingen det lataste bidraget i tävlingens historia eller ett stycke dadaistisk konceptkonst, och jag har ändrat mig fyra gånger under skrivandet av denna recension. Två plus: ett för fräckheten, ett för att jag inte kan sluta säga ”hej ho”.
18. Eurovision Moa – PED
Post Eurovision Depression som diagnos, powerpop som medicin. Alla som någonsin suttit ensamma en söndag efter finalen och känt tomheten vet exakt vad den här låten handlar om. Och sen kommer bryggan: en finsk raseriattack över att Liekinheitin förlorade, med frågan ”Voiko ihminen kuolla kiukusta?”, alltså: kan en människa dö av ilska? Ja. Jag har sett det hända i pressrummet i Malmö. Tragikomik på hög nivå.
19. Blubblib – GRISEN SVEN
Semifinalens sista ord går till en gris. En russ-banger om Sven som har pengar, stil och GPS i raggarbilen. ”Byns bästa vän” som ”dricker mest”. Sven är alltså både alkoholist och folkkär, vilket gör honom till den mest svenska karaktären i hela tävlingen. Det är dumt. Låten vet om att den är dum. Men Grisen Sven har inte en enda idé till efter första refrängen, och en fest utan andra idéer slutar alltid vid diskbänken. SKÅL ändå.
Larssons facit
Femmor: Ludvig – Blue, TibbeLaMaestro – Peek-a-boo!
Fyror: Rubiksmilo, Dragonflamez, Hugolugo, Henke, isako, SwoleMonke, Eurovision Moa
Bottennapp: Rapid – RHYME ZONE, Bluerazxzzz – One Sound, Elias – Goat Of The Game, Levi – Rise From The Dark
Markus Larsson är Wilmerbladets musikkritiker. Alla åsikter är hans egna, utom de som är AI:ns. Han vill fortfarande veta vem Wilmer är.