Det börjar med blockflöjt. Det slutar med blastbeats. Däremellan hinner lyssnaren ompröva allt den trott om både barnvisor och death metal, ofta med hörlurarna i handen.
Bidraget har jämförts med Astrid Lindgren, inte för melodins skull utan för greppet: att ta barnets perspektiv på fullaste allvar och sedan låta det growla.
– Lindgren visste att barndomen rymmer både sockerdricka och avgrund, säger en musikvetare vid ett lärosäte som bett att inte förknippas med analysen. Det här bidraget har bara flyttat avgrunden till refrängen.
Andra bedömare drar parallellen till stormen Gudrun: någonting stillsamt och grönskande som på 40 sekunder blir liggande skog. Skillnaden, påpekar de, är att Gudrun inte hade en andravers.
Gorillan, som medverkar i numret och enligt uppgift numera lämnat musikbranschen, omnämns i samtliga recensioner med respekt. Ingen kritiker har velat utveckla varför. Samtliga har bytt samtalsämne.
Larssons dom i betygsartikeln står fast. Genrekrocken är, som han formulerade saken, inte ett problem. Problemet är att den fungerar.
Wilmerbladets kulturredaktion sjunger numera alla barnvisor med viss beredskap.