”Blue” börjar som ett skämt och slutar som en bekännelse. Anna berättar att hon spelat en gammal eurodancelåt 814 gånger, halverar sedan tempot och medger, avklätt och utan autotune, att hon vet precis vad den handlar om.
Det är, enligt vår recensent, årets mest genomtänkta textrad förpackad i årets fånigaste refräng. Ludvigs produktion pumpar euforiskt runt Annas röst och släpper taget i exakt rätt sekunder.
– Jag kom för ”da ba dee” och gick därifrån och ville ringa min mamma, säger en åskådare till Wilmerbladet.
Kritikerkåren älskade det. Konstruktionen hyllades, textraden citerades, produktionen kallades ett hantverk. Sedan öppnade folkomröstningen och gav bidraget en fjärdeplats.
Så blev ”Blue” årets klassiska kritikerälskling: den alla skriver om och färre röstar på. Anna lär, enligt uppgift, ta det med ro. Hon har redan en låt hon kan spela 815 gånger.
Wilmerbladets musikredaktion spelade ”Blue” en sista gång efter recensionen. Vår mamma vet fortfarande inte om det, och så tänker vi hålla det.