Bidraget är en balkan-hyperpop i 155 slag i minuten, där en euforisk klarinett tävlar mot en distad basexplosion, och där en äldre mansröst med jämna mellanrum vädjar om att någon ska stänga av musiken.
Han får inte som han vill. Varje gång han protesterar svarar låten med en ännu större drop.
– Det är precis det som är poängen, säger en musikvetare till Wilmerbladet. Gubben är publiken som tror att den bestämmer. Låten är folkomröstningen.
Historiskt sett har den som vågat vara mest dårhus också gått längst. En sångare i lövkostym räckte en gång för att ta ett helt land till andraplats i en betydligt större tävling. Läxan, menar analytiker, är att ingen någonsin röstat fram lugnet.
Wilmerbladets nöjesredaktion landade i sin tippning på samma slutsats och satte bidraget överst. I betygsvärlden är han känd för att sällan få rätt. Just därför, viskar redaktionen, kan det den här gången faktiskt stämma.
Gubben i låten lär i vilket fall förbli missnöjd. Det är, får man anta, hela hans roll.
Wilmerbladets nöjesredaktion försökte stänga av musiken en sista gång inför deadline. Den blev bara högre. Vi gav upp och började dansa, precis enligt manus.