DEBATT. Jag har skrivit refränger i 30 år. Jag vet vad en refräng är. En refräng är ett löfte som infrias, en tanke som vågar landa, en rad man kan ropa i en bil. Fyra ord är ingenting av detta. Fyra ord är det man skriver på handen för att inte glömma mjölken.
Ändå står vi här. Ett bidrag med texten ”one sound, all around” har gått till final, hyllats av docenter och fått Akademien att tiga i månader. Jag frågar: vad är det vi belönar? Ambitionen att inte ha någon?
Försvararna talar om att orden ”får plats att andas”. Med den logiken är en tom sida en roman och en stängd flygel en konsert. Andrum är inte innehåll. Andrum är det som finns mellan innehåll.
Juryn vet detta. Var och en av dem har någon gång nynnat en riktig refräng och känt skillnaden. Att de ändå släppte igenom en anteckning till final är inte generositet. Det är trötthet, och trötthet ska man sova bort, inte poängsätta.
Jag kräver ingen diskvalificering. Jag kräver bara att vi kallar saker vid deras namn. En refräng är en refräng. Fyra ord är en lapp.
Repliken väntas enligt uppgift bli på tre ord. Det säger allt.
Wilmerbladets debattsida ansvarar inte för åsikterna, men förstår upprördheten.