Vi träffar henne på ett fik. Hon har hörlurarna på sig under hela intervjun. På frågan vad hon lyssnar på svarar hon inte, men foten går i 144 slag per minut.
– Det började oskyldigt, säger hon till Wilmerbladet. En låt från nittiotalet, en gång på morgonen, en gång på kvällen. Sedan tog vardagen över. Nu är jag uppe i 814.
Anna är rösten bakom finalbidraget ”Blue”, en hyperpopversion av precis den här känslan. Producenten Ludvig står för syntarna, hon för allt annat.
– Låten handlar om att spela en låt så många gånger att den till slut handlar om en själv, säger hon. Sedan gjorde den det.
Familjen anar inget om siffran. Hennes mamma dansade till originalet i Falun när hon var 19 och tror fortfarande att det bara var en kul låt.
– Hon vet inte att jag har den på loop när jag sover. Hon log och sade att hon minns den. Det är hela sista versen. Jag skrev en låt om det, och hon har inte hört den än.
I förra veckan hörde streamingtjänsten av sig. Mejlet var kort och inleddes med orden ”Hej. Vi har noterat ett mönster.”
– De frågade om jag mår bra. Jag svarade att jag mår som i en refräng: exakt likadant hela tiden, och det är poängen.
Hon planerar att runda 1 000 lyssningar lagom till finalen. Mamman är fortfarande inte informerad. Hon prenumererar dock, enligt uppgift till redaktionen, på Wilmerbladet.
Wilmerbladets nöjesredaktion har för säkerhets skull rensat sin egen lyssningshistorik.