Bidraget inleddes som en klassisk barnvisa: piano, stämsång, en text om vänskap. Enligt samstämmiga uppgifter satt hela juryn och torkade ögonen redan efter första versen.
– Det var så vackert, säger en jurymedlem till Wilmerbladet. Jag tänkte på min barndom. Jag tänkte på somrar. Sedan hände det.
Det som hände var, enligt protokollet, ”ett growl av gorillakaraktär, utan förvarning, i full volym”. Två jurymedlemmar tappade sina pennor. En tredje hann skriva ”5+” av ren chock och har inte tillåtits ändra betyget.
– Jag grät fortfarande, men av en annan anledning, säger jurymedlemmen. Det är samma vätska. Det är inte samma tår.
Juryn har efter händelsen begärt att alla barnvisor i tävlingen ska förhandsdeklarera eventuella gorillor. Tävlingsledningen har avslagit begäran med hänvisning till ”det konstnärliga överraskningsmomentet”.
– Jag har inte återhämtat mig, säger jurymedlemmen. Jag hör pianot i sömnen. Sedan hör jag det andra.
Wilmerbladets nöjesredaktion har lyssnat på bidraget i researchsyfte. Vi förstår juryn. Båda gångerna.