”Koly” betyder ”när” på ukrainska, och frågan ställs om och om igen, allt tätare, tills den bara är ett rop rakt ut i mörkret.
Vokalerna är kalla och avskalade. Basgången driver framåt utan att någonsin le. Det är, rent hantverksmässigt, ett av kvällens mest genomförda bidrag.
Så kom problemet. Bidraget placerades mitt i en kväll där publiken satt med chipspåsar i knät och precis hade skrattat åt en growlande gorilla.
– Jag hann inte ställa om, säger en åskådare till Wilmerbladet. Jag satt kvar i festläge med en Estrella i handen, och plötsligt sjöng någon om att drunkna i någons själ.
När sista ”koly” klingat ut blev det tyst i lokalen. Inte den dåliga tystnaden, understryker vår recensent, utan den värdiga: strålkastaren slocknade långsamt, som om även ljustekniken förstod att stunden krävde det.
Domen: ett bidrag som förtjänade en helt annan kväll. Kanske en helt annan tävling. Kanske ett regn.
Wilmerbladets musikredaktion satt kvar i mörkret en stund efter recensionen. Sedan öppnade vi en ny påse och mådde genast lite sämre om alltihop.