Det finns en rörelse i årets startfält som ingen riktigt vill tala om, vilket är passande, eftersom rörelsen handlar om att inte tala. Låtarna blir ordknappare. Verserna glesnar. Ett finalbidrag klarar sig på fyra ord i sex minuter, och publiken sjunger med, eftersom det går fort att lära sig fyra ord.
Jag vill hävda att detta är en seger. I en tid när varje yta skriker har någon vågat viska, och till och med viskningen har skalats ner till ett surr. ”One sound, all around” är inte en text. Det är en väderrapport från ett inre landskap där det äntligen slutat blåsa.
Jämför med de bidrag som säger allt. 15 språk, hundratals ord i bokstavsordning, hela livsöden pressade i en rapvers. De är beundransvärda på det sätt en full kalender är beundransvärd: man tittar på den och känner sig trött å någon annans vägnar.
Tystnaden, däremot, litar på lyssnaren. Den säger: här är fyra ord, resten är ditt. Det är generositet. Det är, vågar jag skriva, den mest svenska konstform vi har.
Eller. Nu när jag läser om stycket ovan slår det mig att jag just ägnat 400 ord åt att hylla fyra, och att låten fortfarande spelas i rummet intill, och att den inte har utvecklats sedan minut ett. Kanske är tystnaden inte ett inre landskap. Kanske är det bara väldigt lite låt.
Jag står fast vid rubriken. Jag är inte längre säker på i vilken riktning.
Wilmerbladets kulturkrönikör har ombetts korta sina texter. Arbetet pågår.