Det börjar med piano, som det alltid gör. Sedan kommer rösten, mjuk och lite trött, och berättar om en relation som var ”eld och bensin” – två saker som brinner bäst tillsammans och sämst i en lägenhet.
Låten vet exakt vad den är. Den vill inte överraska dig. Den vill sätta sig bredvid dig klockan två på natten, hälla upp ett glas till och påminna dig om någon du borde ha glömt. Det gör den skickligt. Verserna radar upp balkonger, block och sena nätter tills man känner igen sitt eget kylskåpsljus i dem.
Styrkan är ärligheten. Berättaren skyller inte ifrån sig, utan medger att han satt kvar lika länge som hon, och att ingen av dem vågade släppa taget. Det är en ovanligt vuxen insikt förpackad i en ovanligt sen kväll.
Svagheten är densamma som genrens: när alla ledsna pojkar i Vasastan gör upp med sina ex över samma pianoslinga börjar sorgen låta som en spellista. ”Eld och bensin” är en av de bättre på listan, men den är fortfarande på listan.
Betyg: fyra tomma glas av fem. Det femte står kvar från i går.
Wilmerbladets kulturredaktion lovar att inte ringa någon i kväll. Vi lovade det i går också.