Låt oss börja med en varudeklaration.

Jag har tippat musiktävlingar länge, och min träffsäkerhet ligger någonstans mellan en väderprognos i fjällen och ett mynt som singlas i storm. Förra året hade jag fjolårets vinnare som ”trevligt mittfältsbidrag”. I dag är han direktkvalificerad till finalen och jag sitter fortfarande på pressläktaren. Läs därför det här för vad det är: en dom, inte en profetia.

Sedan har vi tävlingens elektorat. Folket röstade vidare ”One Sound”, en låt vars refräng består av fyra ord, och röstade ut Rubiksmilos ”Veckans karusell”, en låt med ett innehåll. Att tippa den här finalen är som att göra en väderprognos för en planet där det ibland regnar uppåt.

Men det är mitt jobb. Någon måste.

Här är hur det slutar, från botten till toppen. Skriv ut listan, spara den och håna mig nästa lördag.

Larssons lista: från 21 till 1

21. Bluerazxzzz – ”One Sound”

Sist. Jag vet att folket röstade vidare låten, och jag vet att jag därmed tippar mot folket. Men någonstans går en gräns, och den går vid en refräng på fyra ord och verser som mest beskriver sig själva. ”No beginning, just repeating” är för en gångs skull en helt korrekt varudeklaration. Skulle ”One Sound” vinna hela tävlingen lägger jag ner pennan, köper en båt och lyssnar på ett enda ljud resten av livet. All around.

20. Tellus – ”The Long Walk To Joy”

Den långa vandringen mot glädjen tar slut två steg från målet. Uppsåtet förtjänar bättre. Texten gör det inte. Motivationspostern får hänga kvar i väntrummet.

19. Albin G:son – ”12 POINTS”

Låten som ber om tolv poäng slutar nittonde. Det är det roligaste tänkbara utfallet och därmed det mest sannolika. Universum har humor. Refrängen hoppade själv över nio och elva, så den förstår principen.

18. Dungenungen – ”PLAY”

Öppningsnumret glöms först. Stövlarna sa ”cha-ching”, men kassan förblir tom. Ett råd inför nästa år: flirt fungerar bäst när man har sett den utföras.

17. Oskar – ”I AM AI”

Startnummer två är en dödsdom som inte går att tippa bort. Synd, för budskapet är fältets mest relevanta: vi röstar fram AI-låtar från samma skärmar som låten varnar oss för. Sjuttonde plats. Maskinen ler.

16. Linnea – ”Of The Shore”

Ett fyrtiotal ord räcker långt konstnärligt och kort poängmässigt. Postpunk förlorar alltid folkomröstningar. Det är själva definitionen av postpunk.

15. Isak – ”Koly”

För mörk, för sen, för seriös för en kväll som den här. I en annan tävling, med rökmaskin och expertjury: topp sex. Här: femtonde plats och en ensam strålkastare som släcks med värdighet.

14. Kurtcobainlover – ”Eld och bensin”

En prickfri pastisch, men i en omröstning röstar ingen på det som låter som något man redan har i en spellista. De ledsna pojkarna i Vasastan tar det med fattning. Det är deras grej.

13. Annie af Nyqvist – ”Declined Again”

Humor utan refrängvapen fastnar i mitten. ”Thought I was a billionaire for ten minutes straight” får ändå årets pris för bästa enskilda mening om att vara ung i dag. Priset är en trettondeplats. Betalningen nekades.

12. IzzPumpkin – ”KNOCK KNOCK KNOCK”

Elva språk, en placering. Ambitionen förtjänar mer, men flerspråkig nu metal är en nischprodukt även i en tävling där en gris i raggarbil nästan tog sig till final. Tolva, med heder.

11. Levi – ”Rise From The Dark”

Här måste jag vara ärlig: folket röstade vidare den här klichésamlingen en gång och kan göra det igen. Elfte plats är min gardering. Lakritsen ligger i skafferiet, och jag rör den inte förrän jag måste.

10. Sauna – ”Blå linjen”

Tunnelbanekaoset hamnar mitt i tabellen, vilket är poetiskt för en låt som själv inte vet vart den är på väg. Tampongen och tåget förblir olösta. Vissa gåtor ska få vara det.

9. New Lill Gig – ”Hey Ho!”

Startnummer 19 av 21 blir festens absoluta höjdpunkt. Sedan röstar folk på det de minns, inte det de dansade till. Niondeplats, och fältets bästa efterfest. Dragan bjuder.

8. Algolf – ”Ananananas”

Swenglishen tar sig till övre halvan på ren KAJ-medvind. ”Might vakna on Bahamas” är fortfarande en valaffisch. Men en ananas är ingen bastu, och det vet till och med ananasen.

7. isako – ”close but not”

Min mörka häst stannar strax utanför tätstriden. Viskningar hörs bäst i efterhand, och den här låten kommer att kallas underskattad i tre år framöver. Även det är ett resultat.

6. Eurovision Moa – ”PED”

Rätt låt för exakt den här publiken: människor som vet vad post-Eurovisiondepression är eftersom de har den. Problemet är att igenkänning ger applåder, inte alltid röster. Sexa, och en varm kram från pressrummet.

5. SwoleMonke – ”Träffa min apa”

Barnvisa plus growlande gorilla är en kombination ingen glömmer och många rankar högt i affekt. Topp fem, garanterat. Högre om death metal-partiet sänds efter klockan 22, när serverns omdöme officiellt har gått hem för kvällen.

4. Ludvig – ”Blue”

Och här går jag sönder. Tävlingens bästa låt slutar fyra. ”Blue” är en jurylåt, och juryn i den här finalen består av de tävlande själva, medan allt annat avgörs av tittarrösterna. Konkurrenterna kan lyfta den en bit. Tittarna ser till att den stannar där. De som förstår låten sätter den etta, med tårar i ögonen. Alla andra parkerar den i mitten av sin lista, strax under chipsen. I ett system där alla rangordnar allt vinner det ingen ogillar, inte det några älskar. Årets textrad, årets konstruktion, årets fjärdeplats. Får jag fel här, i rätt riktning, blir jag gladare än Ludvig.

3. Hugolugo – ”GÅ”

Direktkvalificerad som fjolårets vinnare, folklig vrede, growl. Alla har gått bakom en långsam människa på en trottoar, och alla minns det när de röstar. Pallplats, men inte högre. Ilska mobiliserar. Ilska vinner sällan.

2. Henke – ”I'm Eating Chips”

Sista startnumret, en refräng på tre ord som alla kan och en publik som vid det laget själv sitter med chipspåsarna. Faran är akut. Fyller tillräckligt många i sin rankning med chipssmaken kvar i munnen, vinner Estrella. Jag har sett dummare saker vinna. Jag har recenserat dem.

1. TibbeLaMaestro – ”Peek-a-boo! (Who the hell are you)”

Vinnaren. Dårhuset vinner alltid en omröstning där folk röstar med ena handen i chipspåsen, och det här är fältets mest kompletta dårhus: balkanklarinett, ett språk som inte finns och en gubbe som skriker. Käärijä lärde oss att kaos med precision slår skönhet med ambition. Grattis i förskott.

Larssons garderingar

Skrällen: ”Träffa min apa” vinner allt. Servern som nästan röstade in Grisen Sven i finalen är fullt kapabel att kröna en cidersupande apa, och jag tänker inte bli tagen på sängen av ett djur två år i rad.

Hjärtat: ”Blue” vinner och jag skriver min första odelat positiva krönika i Wilmerbladets historia. Sannolikheten: låg. Önskan: total.

Mardrömmen: ”Rise From The Dark” vinner, jag äter lakritsen inför öppen ridå och Levi får skriva nästa års recensioner.

Markus Larsson är Wilmerbladets musikkritiker. Detta är en krönika. Åsikterna är skribentens egna. Han har haft fel förr, han kommer att ha fel igen, och han vet fortfarande inte vem Wilmer är. Facit nästa lördag.