Det finns låtar som vräker ur sig text. Det här är inte en av dem. ”Of The Shore” består av ungefär 40 ord, och en stor del av dem är ”of the shore”.
Ändå är det en av tävlingens mest kompletta tre minuter. Basen får ett eget solo, rösterna delar på sig i något som beskrivs som flerstämmig sång, och havet finns hela tiden där, kallt och tålmodigt, redo att ta emot.
Postpunken har som bekant ett problem i folkomröstningar: den vinner aldrig. Den är för svår att skråla i en bil, för mörk för att vinka med armarna till, och den vägrar konsekvent att lova att allt ska bli bra. ”Of The Shore” lovar tvärtom att någon lämnar någon för alltid vid stranden, och sjunger det så vackert att man nästan tackar för beskedet.
Refrängen, om man kan kalla den det, upprepar ”of the shore” tills orden slutar vara ord och blir ljudet av vatten. Det är då låten är som bäst, ungefär samtidigt som den enligt omröstningen är som mest chanslös.
Betyg: fyra vågor av fem. Den femte drog sig tillbaka mot havet innan vi hann räkna den.
Wilmerbladets kulturredaktion räknade orden tre gånger och fick tre olika svar. Havet gör så.