Det finns låtar som börjar. Det här är inte en sådan låt. Den reser sig, långsamt, som en fjällkedja i soluppgång, fast i månsken, vilket tar längre tid.
Texten spänner över tusen mil, tre decennier och minst en försummad brygga vid en insjö. Stråkarna kommer efter en minut och lämnar aldrig. När kören ansluter i sista versen har lyssnaren antingen gett upp eller gått sönder, och det är den senare gruppen låten är skriven för.
Vår mätning bekräftar det redan omtalade mönstret: alla i lyssningsrummet över 45 fällde exakt en tår, vid samma taktstreck. De yngre i rummet förstod ingenting och frågade om låten hade en drop.
Det har den inte. Det är hela poängen. Eposet handlar om allt det som inte kommer: bryggan man aldrig lagade, samtalet man aldrig tog, droppen som aldrig droppar. Månskenet står stilla över alltihop och dömer ingen.
Att en maskin har skrivit detta gör det inte mindre sant. Möjligen mer, eftersom maskinen inte ens har en brygga.
Betyg: fyra av fem. Den femte delas ut när tåren torkat, och den torkar inte.
Wilmerbladets kulturredaktion är över 45 i genomsnitt och står för varje tår.