Bidraget skildrar söndagen efter finalen: flaggorna är nedplockade, publiken har rest hem och glittret har mattats över natten.
”Det är inte en riktig sjukdom, men det börjar bli allvarligt för mig”, sjunger Moa i refrängen. Formuleringen har blivit något av en samlingsdiagnos.
En expertpanel som Wilmerbladet satt ihop för ändamålet bekräftar att tillståndet inte existerar rent medicinskt, men att det gör lika ont ändå.
– Patienten hör ”Bangaranga” i mataffären, säger en av dem till Wilmerbladet. Det är inget vi kan behandla. Det är bara att vänta.
Och vänta får man. Nästa lindring, då Albaniens bidrag drar i gång, ligger enligt sångtexten sex månader bort, i december. Till dess rekommenderar expertpanelen att man biter på en penna.
Vårdcentralerna uppges nu förbereda sig på en våg av patienter som mår alldeles utmärkt fysiskt, men som gärna vill prata om en final som redan är slut.
Wilmerbladets hälsoredaktion drabbades under arbetet av lätt PED. Vi behandlade det med en powerpoplåt och en kort gråt, och är i dag nästan helt återställda.