Låten börjar i skugga och slutar i ljus, precis som en motivationsaffisch fast utan häst. En tenor tar sina första trevande steg, ”every step pulled me closer to the sun”, och man förstår snabbt att det här är en vandring med ett tydligt mål.
Problemet är att målet aldrig riktigt kommer. Varje refräng lovar att glädjen väntar strax bakom nästa backe, och varje vers flyttar backen två steg längre bort. Efter tre och en halv minut står tenoren kvar och ropar ”today I feel alive”, men Wilmerbladet noterar att han fortfarande går.
– Jag tror att han är nästan framme, säger en medlyssnare på redaktionen efter första genomlyssningen. Efter den femte är hon inte lika säker.
Det är gjort med värme. Produktionen bygger snyggt mot ett slutklimax, rösten spricker på precis rätt ställe, och man vill verkligen att han ska hinna fram innan låten tar slut. Han gör inte det. Låten tar slut. Glädjen står kvar på perrongen och vinkar.
Kanske är det poängen. En lång vandring mot glädjen är ändå en vandring, och Tellus går den hela vägen utan att sätta sig ner en enda gång. Det är mer än de flesta av oss orkar.
Betyg: fyra soluppgångar av fem. Den femte kommer strax.
Wilmerbladets kulturredaktion väntar fortfarande på glädjen. Vi hör av oss så fort den anländer.