Det var refrängen som satte igång det hela. ”Every step pulled me closer to the sun”, och mannen, som vill vara anonym, bestämde sig för att ta texten på orden. Han började gå mot glädjen.
– Jag visste inte exakt var den låg, säger han till Wilmerbladet. Men jag visste att den låg framåt. Så jag gick framåt.
Ett halvår och flera par skor senare nådde han fram till det han beskriver som ”målet”: en kulle utanför Sala, med utsikt och soluppgång och allt. Där stannade han. Två steg innan krönet.
Varför inte hela vägen?
– För att när jag är framme är vandringen slut, säger han. Och vandringen var det enda som drog mig mot solen. Tar jag de sista två stegen har jag inget kvar att gå mot.
Beteendevetare som Wilmerbladet talat med känner igen mönstret. Glädjen, förklarar en av dem, fungerar bäst på ett par stegs avstånd, ungefär som en soluppgång: vacker att gå mot, omöjlig att komma fram till.
Mannen bor numera kvar på kullen, två steg från målet, och uppger att han mår ”nästan glad”. Han räknar det som en seger.
Wilmerbladets nyhetsredaktion gick för att intervjua honom och stannade själv en bit bort. Man vet aldrig med sådant.