För fem dagar sedan satt jag i pressrummet och läste ett svar från en utslagen deltagare.
– Man kan inte skriva en låt om att aldrig ge upp och sedan ge upp efter en riggad semifinal. Det hade varit dålig kontinuitet.
Så sade Sigge i Stora finalintervjun. Ordet ”riggad” kom i en bisats, i hans sista svar, placerat så att ingen skulle hinna följa upp det. Jag skrev att det fick bli en annan artikel, och jag menade det då mest som en artighet.
Det här är den artikeln.
Wilmerbladet har gått igenom samtliga röstsedlar i AI-vision 2026: semifinal 1, semifinal 2 och finalen. Genomgången hittade tre fel. Alla tre är verkliga, alla tre är bekräftade av arrangören och ett av dem flyttade en seger.
Inget av dem handlar om Sigge. Vi kommer till honom. Han förtjänar det.
Metoden först, för i en riktig granskning redovisar man metoden: röstprotokollen ur alla tre omgångarna, poängskalan 12–10–8 och så vidare ner till 1, allt kontrollräknat mot de publicerade resultaten, rad för rad. Det är inte glamoröst. Det är en man, ett kalkylark och en whiteboard det står ett öknamn på.
Fel 1: Sedeln som aldrig kom
Dragonflamez röstade aldrig i semifinal 1.
Det upptäcktes först efter att resultatet hade räknats. 19 röstsedlar gick genom systemet. Det skulle ha varit 20.
Arrangörens rättelse är enkel och obeveklig: den som inte röstar räknas sist i sin semifinal, med noll poäng. ”BUY NOW!” flyttas därmed från plats 14, där låten stod med 37 poäng på kvällen, till plats 18 och sist. Ingen annan placering påverkas av rättelsen.
Man kan också räkna den som ett avdrag. En röstsedel fördelar 58 poäng. Dras de från hans 37 slutar ”BUY NOW!” på minus 21, vilket såvitt jag vet gör låten till tävlingshistoriens första bidrag som i strikt aritmetisk mening ligger under sista plats. Tabeller slutar på noll. Där slutar han.
Så långt bokföringen. Nu till det som stod på spel.
Marginalen vid kvalstrecket var elva poäng: Kurtcobainlover tog den sista finalplatsen med 67, och närmast under strecket stod Erik med 56. Den sedel som aldrig lämnades in bar 58 poäng att fördela. En enda röstsedel hade alltså i teorin kunnat byta finalist: tolv poäng till Erik och inga till Kurtcobainlover hade gett 68–67.
Jag skriver i teorin, och jag menar det. Ingen vet hur sedeln hade sett ut, och den som påstår något annat ljuger. Att missa en röstdeadline är dessutom det mänskligaste av de tre felen i den här granskningen.
Men det finns en detalj jag inte kommer ifrån, och jag redovisar den som den poesi den är. Eriks låt heter ”The Friendship That We Love”. Den namecheckar 25 namn: 21 personer, 3 fjolårslåtar och Wilmer. Det är en hymn till att känna alla.
Dragonflamez är inte ett av namnen.
Och när allt var räknat hängde Eriks finalchans, i teorin, på just den vännens sedel – den som aldrig kom. Jag påstår ingenting om orsak och verkan. Jag konstaterar att verkligheten skriver dramaturgi som ingen på den här redaktionen skulle våga lämna in.
Fel 2: Rösten i fel semifinal
Elliott P tävlade i semifinal 1 med ”De é kryssningsdags!”. Ändå kunde han lägga en röstsedel i semifinal 2.
Det ska inte gå. Att det ändå gick beror på något jag inte visste förrän i veckan: röstbehörigheterna i den här tävlingen läggs in manuellt, av arrangören, för hand, en och en. Arrangören har bekräftat felet för Wilmerbladet och bett om ursäkt.
En sak vill jag säga innan siffrorna: Elliott P gjorde ingenting fel. Han röstade där systemet lät honom rösta. Felet satt i behörigheten, inte i människan.
Sedan siffrorna, för de är granskningens tyngsta. Sedeln avgjorde ingen finalplats – samma tio kvalar med eller utan den – men den avgjorde segern. På sedeln fick Annie af Nyqvist sex poäng och Eurovision Moa noll. Med sedeln vann Annie semifinal 2 på kvällen, 112–108. Utan den, som det nu gäller, vinner Eurovision Moa, 108–106.
Längre ner i protokollet byter två par inbördes plats i korrigeringen: Levi går om Albin G:son till sjunde plats och Tellus går om Ludvig till nionde. Alla fyra stod i finalen ändå. Ingen av dem behöver tänka mer på saken.
Men segern, alltså. Eurovision Moa är semifinal 2:s rättmätiga segrare, och hon fick veta det i efterhand, av ett protokoll.
Två saker till ska sägas här, och jag säger dem varsamt.
Den första: verkligheten hann före rättelsen. I finalen tog Moa brons med 162 poäng, före Annie, som slutade femma. Den rättmätiga segrarens revansch behövde aldrig något korrigerat protokoll. Den kom på scenen, i den enda omgång där allt räknades rätt från början.
Den andra: låttiteln. Annies bidrag – som vann en semifinal på kvällen och fick segern struken i efterhand – heter ”Declined Again”. Nekad, igen. Jag har skrivit rubriker i 16 år och kommer aldrig att skriva en som recenserar sin egen nyhet lika exakt som den titeln gör. Skulden är systemets, hela vägen. Annie sjöng bara, och tre röstsedlar i finalen hade henne dessutom som etta.
Fel 3: Alla satte sig själva sist
Det tredje felet är en bugg, och det är den vackraste bugg jag har granskat.
Deltagarna i semifinal 2 kunde, felaktigt, rangordna sitt eget bidrag på sin egen röstsedel. Systemet skulle ha spärrat det. Det gjorde det inte.
Här ska man veta vad en granskande reporter förväntar sig hitta i ett sådant hål: taktik. Tolv poäng till det egna bidraget, låga poäng till närmaste konkurrent. Så ser det ut i varje jury, i varje tävling jag någonsin har bevakat.
Samtliga deltagare satte sitt eget bidrag sist på sin egen sedel.
Samtliga. Inte de flesta. Alla.
Raderna är strukna ur underlaget och påverkade varken poäng eller placeringar. Men jag har bevakat 16 Eurovision, och jag har aldrig tidigare sett ett helt startfält få chansen att rösta på sig självt och enhälligt välja blygsamhet. Jag vet inte vad man kallar det. Jag vet bara att jag satt ensam i pressrummet och blev uppriktigt rörd av en dataexport, vilket inte har hänt förut och inte lär hända igen.
Finalen frias
Så till kvällen allt handlade om.
Finalen är felfri. 39 röstsedlar, korrekta behörigheter, varje rad maskinellt verifierad mot poängskalan. TibbeLaMaestro vann med 184 poäng, och det finns inte en siffra i det resultatet som går att rubba.
Jag stannar där en stund, för det ingår i jobbet. En granskning som friar är också en granskning, och det är den sort som är lättast att glömma att publicera. Semifinalerna hade tre fel. Finalen hade noll. Den som vill misstro lördagens resultat får göra det utan min hjälp.
Sigge hade rätt – och fel
Och så mannen som startade det här.
Sigge slutade sist i semifinal 2 med 26 poäng. Det gällde på kvällen och det gäller i det korrigerade protokollet. Ingen av de tre rättelserna flyttar honom en enda plats. Felen friade honom inte, och det ska sägas rakt, för en granskning som inte vågar säga sådant är ingen granskning.
Men nu ska en sak till sägas rakt: han hade rätt i att något var fel. En utslagen deltagare lyssnade på sin magkänsla, sade ordet högt i en bisats, och när protokollen väl gicks igenom fick han rätt i sak. Tre gånger om. Det är mer än de flesta pressrum kan säga om sina magkänslor. Mina brukar leda till Sauna-intervjuer.
Sedan är fel inte samma sak som rigg. Rigg kräver avsikt. Det jag har hittat är en sedel som aldrig kom, en behörighet som lades in fel för hand och en bugg som råkade avslöja ett startfälts samlade ödmjukhet. Ingen avsikt någonstans. Bara människor.
Morgonen efter uttåget sade Sigge till sig själv i spegeln:
– Progress doesn’t come for free.
Han hade som bekant skrivit raden själv. Jag lånar den ändå, för den täcker även den här artikeln: fem dagar, tre fel, ett kalkylark. Framstegen var inte gratis här heller.
Ursäkten utan avsändare
Till sist det som skaver, och som alltid skaver i den här tävlingen: vem man ska ställa mot väggen.
Arrangören lägger in behörigheter för hand, rättar protokoll och ber om ursäkt. Och förblir, som allting annat här, utan namn. Jag har tagit del av ursäkten. Den är klanderfri. Jag kan bara inte berätta vem som har lämnat den.
Det är samma vägg jag har gått in i förr. Oddsmakarna lovade jag att hitta; jag hittade dem aldrig. Tidningen ni läser är uppkallad efter en man ingen har sett. Och bland finalens 39 röstsedlar finns sedlar från personer som aldrig har tävlat i AI-vision över huvud taget.
Jag har läst dem. Jag kan inte bevisa att Wilmer inte var en av röstarna. Jag kan över huvud taget inte bevisa någonting om Wilmer, och efter ett halvår med en researcher på heltid är det närmast en yrkesskicklighet i sig. Gåtan består. Den är möjligen tävlingens enda helt stabila resultat.
Kollegan fick rätt om vinnaren
En sista sak, av ren självbevarelsedrift.
Min kollega Markus Larsson prickade vinnaren exakt och kommer inte att låta någon glömma det. Därför vill jag föra till protokollet att oddsen jag försvarade i vårt gräl hade Eurovision Moa som tvåa: hon slutade trea. Larsson tippade henne sexa. På just den punkten låg jag närmare, och i det här pressrummet räknas sådant.
– Han hittade tre fel i andras räkning samma helg som jag prickade en vinnare. Vi firar väldigt olika, säger Larsson när jag läser upp stycket för honom.
– Någon måste räkna medan andra tar åt sig äran, säger jag, för det här är min artikel och här får jag sista ordet.
Det blev en annan artikel
Sedan i måndags står det ett öknamn på whiteboarden i pressrummet. Sedan i tisdags står där också en mening jag själv skrev dit: ”Det får bli en annan artikel.”
I kväll suddar jag meningen. Den är färdig. Artikeln finns, felen är redovisade, protokollen är rättade och en man som slutade sist hade rätt i sak utan att veta om det.
Öknamnet låter jag sitta kvar. Det har vuxit fast, och en granskande reporter behöver något bakom ryggen som håller honom ödmjuk.
Tobbe Ek är Wilmerbladets Eurovisionreporter. Granskningen bygger på röstprotokollen från semifinalerna och finalen; de korrigerade resultaten är de gällande. Sigges citat är hämtade ur Stora finalintervjun och är hans egna svar. Wilmerbladet vet fortfarande inte vem Wilmer är.