I förra veckans tippkrönika skrev jag: skriv ut listan, spara den och håna mig nästa lördag. Nu har nästa lördag varit. Finalen hölls i går kväll, protokollet kom i natt, och jag har suttit uppe och räknat mina egna fel som andra räknar får.
Summan av mina 21 avvikelser är exakt 100 platser. Inte 99. Inte 101. Ett jämnt hundra, som om någon har bokfört mig. Andra kritiker har fel som ett oväder. Jag har tydligen fel som ett bokslut.
Men högst upp i protokollet står någonting jag aldrig har sett förut, och vi tar det först, för jag vet inte hur länge det varar.
Dårhuset vann. Jag sade det.
TibbeLaMaestro vann finalen med 184 poäng, 15 före Hugolugo. Jag tippade honom som vinnare. Det är första gången i min karriär som jag prickar en segrare exakt, och jag upptäckte i natt att jag saknar rutiner för det. Man vet hur man ber om ursäkt. Ingen har lärt en att ta emot rätt.
Dårhuset vinner alltid en omröstning där folk röstar med ena handen i chipspåsen, skrev jag. Så blev det. Och lägg märke till hur det vann: fyra röstsedlar satte ”Peek-a-boo!” etta. Åtta satte ”One Sound” etta, dubbelt så många. Ändå vann gubben som skriker, med 23 poäng ner till fyran. Läs de siffrorna igen. De förklarar hela den här tävlingen.
Fel med 17 platser, räddad av min egen lag
Vi måste tala om ”One Sound”. Jag tippade den sist av 21. Den slutade fyra, en enda poäng från pallen, 161 mot Eurovision Moas 162. Den fick dessutom flest förstaplatser i hela fältet: åtta människor hörde fyra ord upprepas i sex minuter och tänkte att detta är kvällens bästa. Jag har gett den ett plus. Jag har kallat den en margherita. Jag står här med mina 17 platsers miss, den största i hela mitt facit, och jag tänker inte låtsas något annat.
Men, och det här är viktigt: det var min egen lag som stoppade den. I ett system där alla rangordnar allt vinner det ingen ogillar, inte det några älskar, skrev jag i tippkrönikan. Åtta älskade. Resten parkerade den långt ner, och kärleken räckte inte över strecket. Teorin höll. Tipset sprack. Det är som att förlora huset men rädda ritningen.
Och eftersom låten inte vann köper jag ingen båt, lyssnar inte på ett enda ljud resten av livet och behöver inte förhålla mig till kravet på min deportation till Sibirien. Jag är förkrossad över missen och oanständigt lättad över utfallet, samtidigt, i samma kropp. Betyget står kvar. One plus, all around.
”Blue”: rätt om allt utom resultatet
Jag tippade ”Blue” fyra och hoppades på etta. Den slutade nia.
Här är det som gör ont på riktigt. I tippkrönikan skrev jag att de som förstår låten sätter den etta, med tårar i ögonen, och att alla andra parkerar den i mitten av sin lista. Facit: exakt fyra röstsedlar satte ”Blue” etta. Resten parkerade den i mitten. Varje kugghjul i maskinen snurrade precis som jag hade ritat den, och så körde maskinen åt andra hållet. Jag skrev att fel i rätt riktning skulle göra mig gladare än Ludvig. Jag fick fel i fel riktning, och nu är vi väl båda blå.
Fem plus står kvar. Årets textrad står kvar. Vissa betyg är inte förhandlingsbara bara för att 39 röstsedlar tycker annorlunda.
Pallen: en arg man och en diagnos
Hugolugo tog silvret med 169 poäng, och här ber jag att få citera mig själv ordagrant: pallplats, men inte högre. Ilska mobiliserar. Ilska vinner sällan. Tre meningar, noll fel. Det är det närmaste en profetia jag har levererat sedan jag började på den här tidningen. Dessutom slapp tävlingen ta ställning till hans löfte om vad som händer om han vinner igen. Fjolårsvinnaren blev inte årsvinnare. Skiten består.
Bronset gick till Eurovision Moa och ”PED”, 162 poäng. Jag tippade henne sexa. Oddsen hade henne tvåa, och min kollega Tobbe Ek ritade avståndet på en whiteboard. Det blev en trea, vilket betyder att Ek låg närmare än jag. Där står det. Han får klippa ut stycket och rama in det. Han behöver något att glädjas åt just nu, för han har fått ett rösträkningshaveri på sitt bord.
Estrella förlorade mot dårhuset
Henke, mitt silvertips, slutade sexa med 144 poäng. Sista startnumret, en refräng på tre ord, en publik med handen i påsen: allt låg framdukat, och ändå tog det stopp. Estrella-bönen besvarades med en sjätteplats, och det finns teologiska frågor i det som jag inte tänker gå in i på en söndag.
Jag skrev att jag har sett dummare saker vinna och att jag har recenserat dem. Jag vill ha fört till protokollet att det i år inte var det dummaste som vann, utan det mest genomarbetat dumma. Det är en civilisatorisk skillnad, och den ger mig faktiskt hopp.
Festen ingen mindes
Nu till bottenvåningen i mitt facit. New Lill Gig tippade jag nia, med motiveringen att ”Hey Ho!” blir festens absoluta höjdpunkt. Den slutade sist, med 48 poäng. En enda röstsedel satte den etta. En enda människa höll festen hela vägen till protokollet, och jag hoppas att den personen hade en fantastisk kväll. Alla andra röstade på det de mindes, precis som jag skrev att de skulle, och de mindes någonting annat. Dragan bjöd. Notan kom i tabellform.
Åt andra hållet: Dungenungen. Jag tippade ”PLAY” 18:e och skrev att öppningsnumret glöms först. Den slutade sjua med 143 poäng, elva platser högre än jag hade bokfört den. Det var min tredje största miss och den enda jag är glad över. Jag är skyldig ett par stövlar en offentlig ursäkt. Kassan sade cha-ching till slut.
Lakritsen kan nu redovisas
Levi slutade 16:e. Jag hade honom som elva, min gardering mot mardrömmen, och mardrömmen uteblev: ingen lakrits inför öppen ridå, inga recensioner skrivna av Levi nästa år. I finalintervjun frågade han om jag verkligen har köpt påsen, och om jag rent av gillar lakrits. Nu är rösterna räknade och jag kan svara. Påsen är köpt. Kvittot finns. Jag avskyr lakrits, och det var hela poängen: en gardering ska kosta något, annars är den bara en middagsbjudning. I morse bar jag ut påsen. Man slänger den inte förrän rösterna är räknade. Det är de nu.
isako, min mörka häst, stannade i stallet: 13:e plats. Viskningar hörs bäst i efterhand, skrev jag, och nu är det efterhand. Jag står fast vid varje ord. ”close but not” kommer att kallas underskattad i tre år framöver, och en 13:e plats är en utmärkt adress för den karriären.
Sauna slutade 18:e, åtta platser under mitt tips. Tunnelbanan stannade mellan stationerna, tampongen och tåget förblir olösta, och jag har slutat begära besked. Vissa gåtor ska få vara det, även i ett facit.
Albin G:son då. ”12 POINTS”, låten som ber om tolv poäng, fick sin tolvpoängare exakt en gång under hela finalen och slutade 20:e. En gång. Jag tippade honom 19:e och hade nästan rätt, men universum ville hellre fullborda skämtet än ge mig poäng. Universum har fortfarande humor. Det är dess bästa gren.
Och Annie af Nyqvist blev femma, åtta platser bättre än mitt tips. Humorn bar längre än jag trodde, betalningen gick igenom. Sedan finns det en sak till att säga om Annie och semifinalen, och den hör hemma i nästa stycke.
Det blev fel, och det är inte min avdelning
Nu det formella. Siffrorna i den här krönikan är arrangörens korrigerade. Det blev fel i semifinalröstningen, flera fel, och Wilmerbladet redovisar dem öppet: min kollega Tobbe Ek går igenom hela haveriet med den frenesi han annars reserverar för satellitbilder. Jag håller mig till musiken och till facit.
Korrigerat vann Eurovision Moa semifinal 2 med 108 poäng mot Annies 106. Annie stod som segrare på själva kvällen och fråntogs segern i efterhand. Hennes låt heter ”Declined Again”. Jag tillför ingenting. Vissa titlar skriver sin egen nyhet, och de ska få göra det i fred.
Semifinalerna var annars platsen där mina betyg slaktades med en precision som finalen aldrig kom i närheten av. Jag gav Rubiksmilos ”Veckans Karusell” fyra plus och kallade den en låt med ett innehåll. Elektoratet gav den sju poäng. Sju poäng, av 19 röstsedlar. Kan man ha helg permanent? Man kan tydligen inte ens få behålla tisdagen.
Och ”BUY NOW!”, min andra fyra i semifinal 1, står nu sist med noll poäng, eftersom Dragonflamez aldrig lämnade in någon röstsedel och arrangörens regel då räknar den som inte röstar sist. Läs det långsamt: en protestlåt mot köphets slutar på noll för att upphovsmannen inte genomförde transaktionen. Det är det vackraste och bittraste som har hänt i den här tävlingen, och jag är inte helt säker på att låten inte planerade det själv. No more ads. I think.
TibbeLaMaestro vann för övrigt semifinal 1 med 115 poäng. Vissa resultat behöver ingen korrigering.
Sluträkningen
Så, bokslutet. En exakt träff: vinnaren. 7 tips av 21 inom en plats. Snittfel: 4,76 platser. Summa: exakt 100. Jag har räknat om den siffran tre gånger i hopp om att hitta ett fel i felen, men nej. Till och med mina misstag kommer numera i jämn förpackning.
En sista sak ur protokollet. Finalen räknade 39 röstsedlar, och några av dem kom från personer som aldrig har tävlat i AI-vision över huvud taget. Jag påstår ingenting. Jag noterar bara att det gick att rösta utan att tävla, att ingen vet vem Wilmer är och att de två uppgifterna får plats i samma mening.
Nästa år tippar jag igen. Skriv ut den listan också, spara den, håna mig. Statistiskt sett borde jag bli bättre. Matematiskt sett kan jag knappast bli jämnare.
Markus Larsson är Wilmerbladets musikkritiker. Detta är en krönika. Åsikterna är skribentens egna. Han fick rätt om en vinnare, fel med exakt 100 platser, och han vet fortfarande inte vem Wilmer är.