Fem dagar före finalen satt jag med ett svar jag inte kunde få ur huvudet.
– Då gör jag en UNO reverse och anmäler arga gubben till störningsjouren.
Så sade TibbeLaMaestro i Stora finalintervjun, om vad som skulle hända ifall han förlorade. Han lovade också en kölista utanför papegoj-ravet, och han vägrade uppge vilken tystnadskultur han bryter i sin egen lyricsvideo.
Sedan vann han med 184 poäng, 15 före Hugolugo, och alla löften föll ut samtidigt.
Jag skickade sex frågor. Han svarade på alla sex, vilket är fem fler än vad de flesta segrare orkar med, och han svarade dessutom på den jag hade gett upp hoppet om.
Ett av svaren är riktat till den här tidningens musikkritiker och innehåller en fiskmås. Vi tar det längre ner.
Frias – och får sparken
Vi börjar med mannen som skriker ”vafan är det här för jävla dårhus” rakt in i ett vinnarbidrag. Anmälan till störningsjouren var villkorad av en förlust. Förlusten uteblev. Vad får han i stället?
– Arga gubben går fri. Det stämmer. Jag kan inget annat än att tacka honom. Han lyfte låten med sitt klagande!
– Däremot får han ingen lön. Någon måtta får det väl ändå vara.
Så långt amnestin. Sedan kommer beskedet:
– Kontrakt inför nästa år? Nej. Jag har andra storslagna planer på att försvara min titel, och jag kan avslöja att arga gubben INTE kommer vara med i nästa års bidrag.
Han har alltså friat honom och avskedat honom i samma svar. Det tog AI-visions historia sex år att få fram sin första arbetsrättsliga tvist, och den handlar om en man som medverkar med en enda mening.
– Arga gubben tog inte det beslutet med öppna armar, kan jag säga. Det kan hända att han avbryter nästa års låt. Jag hoppas inte det.
Läs den sista meningen en gång till. Vinnaren av AI-vision 2026 går in i sitt titelförsvar med en identifierad säkerhetsrisk som bor i samma hus som inspelningsplatsen. Det är mer förberedelse än de flesta artister har, och sämre odds än någon av dem behöver.
Fyra namn på gästlistan
Före finalen var beskedet kompromisslöst.
– Papegoj-ravet är förresten inte till för mig att bo i. Jag äger stället, jag bestämmer vem som får plats. Förlorare får köa utanför. Alla har köplats: error 404.
Nu har han nycklarna på riktigt. Jag frågade särskilt för Hugolugos räkning: regerande mästaren i fjol, tvåa i år, 15 poäng bakom.
– Jag och Hugolugo gav inte varandra några poäng i finalen. Ändå kom vi på topp 2 – utan kompisröster! Det får jag ändå se som en stor bedrift.
Här ska sägas att jag kontrollerade saken i protokollet, för det är sådant jag gör i stället för att ha ett liv. Det stämmer.
Hugolugo satte vinnaren på 15:e plats på sin röstsedel. Vinnaren satte Hugolugo 19:e. Ingen av dem gav den andre en enda poäng, och de slutade ändå etta och tvåa i en tävling med 39 röstsedlar.
Kösituationen för tvåan blev sedan följande:
– Hugo behöver inte köa. Snygga människor behöver oftast inte det. Och innan ni höjer på ögonbrynen – det är inte jag som gör reglerna.
Utöver mästaren släpps fyra personer in, och de är utvalda på den mest genomskinliga grund som finns i den här branschen:
– De som gav mig 12 poäng ska också släppas in: Algolf, Rubiksmilo, Henke och Adde. Välkomna!
Fyra röstsedlar hade ”Peek-a-boo!” överst. Alla fyra är nu inbjudna till fest. Sambandet mellan sedeln och gästlistan är exakt ett mot ett, och vinnaren redovisar det öppet i stället för att låtsas att det är vänskap.
Jag har bevakat 16 Eurovision. Jag har aldrig sett någon skriva ut prislappen så tydligt.
Han avslutar svaret med en ordningsfråga ingen hade ställt:
– Och ja, jag vet att vi är sex grabbar i ett papegoj-rave. Ni kan vara lugna – vi kommer inte sätta på papegojorna.
Noterat, och infört i protokollet på hans egen begäran.
Andrahandsvalet som vann alltihop
Så till den obekväma siffran, den jag bad honom läsa två gånger.
Fyra röstsedlar hade ”Peek-a-boo!” som etta. Åtta hade ”One Sound”, dubbelt så många. Bluerazxzzz slutade fyra. Vinnaren vann alltså inte för att flest älskade honom mest. Han vann för att nästan ingen kunde låta bli att sätta honom högt.
Frågan var hur det känns att vinna som hela serverns andrahandsval. Svaret kom utan en sekunds sentimentalitet:
– Det var helt enkelt så att fler ogillade One Sound. Jag fick många tior och åttor. Det fick inte han. Sug på den, Olle!
Också det kontrollerade jag, eftersom en vinnare som räknar sin egen seger sällan räknar den nyktert. Han har rätt. ”Peek-a-boo!” fick fem tior och fem åttor. ”One Sound” fick två tior och en åtta. Det är hela finalen: en låt som satt på tio andra- och tredjeplatser mot en låt som satt på tre.
En detalj till, som han inte tar upp och som jag därför tar upp åt honom: en av de där tiorna kom från Olle. Bluerazxzzz gav honom tio poäng. Mannen han säger ”sug på den” till satte honom tvåa på sin egen röstsedel, och utan de tio poängen hade det fortfarande gått vägen, men marginalen hade sett mänskligare ut.
Sedan levererar han det jag misstänker att han har övat på:
– 12 points? All around. 0 points? All around. One Sound, one loser. All around!
Det är kvällens hårdaste replik och den är riktad mot en låt, inte mot en person, vilket är den enda regel den här tidningens musikkritiker har lyckats etablera på hela året. Vinnaren avslutar med något som nästan är statsmannamässigt:
– En vinst är en vinst. Jag tar hellre en vinst i ett jämnare startfält än en vinst i ett ojämnare. Vinner man trots hård konkurrens, så förtjänar man att vinna. Så vare med det, tjena tjena.
Fyra ettor och ett ”tjena tjena”. Det är så här AI-vision avgörs.
”Fuck you, Larsson”
Markus Larsson gav ”Peek-a-boo!” fem plus, kallade den det närmaste tävlingen kommer Joost Klein och skrev ”Skicka den till Eurovision. På riktigt.” Han tippade dessutom TibbeLaMaestro som vinnare, vilket blev hans enda exakta träff i hela facit.
Jag frågade om kritikerkramet är en merit eller en belastning i en tävling där folk röstar med ena handen i chipspåsen.
– Merit, utan tvekan. Att vara kritikerkramad och folkkär samtidigt är typ att vinna på både teknisk poäng och publikpris – de flesta får välja ett av dem.
Sedan frågade jag om han kunde tänka sig att dela ett vinnarrum med Larsson. Här slutar diplomatin.
– Jag kommer inte att dela vinnarrum med Larsson. Han är inte heller inbjuden till papegoj-ravet.
Vinnaren citerar därefter min kollega ordagrant, ur oddsartikeln: ”Jag tippade honom som vinnare. Nu håller siffrorna med mig, och jag har aldrig mått sämre av att få rätt.”
Och så kommer svaret:
– Fuck you, Larsson. Hoppas du mår skit, äter skit, trampar i skit och blir nedskitad av en fiskmås. Men sluta inte på Wilmerbladet. Jag hatälskar dig ändå.
Jag läste upp stycket för Larsson, eftersom det är vad man gör.
– Fem plus, en exakt vinnartippning och en fiskmås. Jag har fått sämre recensioner av folk jag har hyllat mindre, säger han.
– Vill du att jag stryker fiskmåsen?
– Absolut inte. Det är första gången i år någon har läst det jag skrivit hela vägen till slutet.
Namnet han till slut ger
Så det jag aldrig släppte.
I lyricsvideon till ”Peek-a-boo!” står raden ”Nu bryter vi tystnadskulturen”, en rad som inte finns i låten. Före finalen krävde jag ett namn eller åtminstone en bransch och fick följande:
– Ingen bransch, inget namn. Jag höll ett hemligt möte med mig själv, röstade enhälligt för att musik får spelas innan klockan 22, och nu är beslutet bindande.
Då kunde han skylla på att röstningen pågick. Nu är den klar, han har vunnit och han har ingenting kvar att förlora på ett namn. Jag ställde frågan för fjärde gången.
– Fuck it. Jag kan väl ge dig ett namn då… Nattklubben Trädgården i Stockholm. Mer säger jag inte.
Här måste jag byta röst, för det är skillnaden mellan en intervju och ett rykte. Vinnaren namnger en verklig verksamhet i en fråga om tystnadskultur, men lämnar ingen uppgift om vad som skulle ha hänt, när, eller vem det drabbade.
Wilmerbladet har ingen egen uppgift som stöder påståendet och har inte kunnat kontrollera det. Vi publicerar det som det är: en artists påstående, inte tidningens.
Han har vägrat i två intervjuer och sedan sagt ett namn och ingenting mer. Det är, ska sägas, exakt hur tystnadskulturer brukar brytas: inte med ett avslöjande, utan med en person som säger ett ord för högt och sedan går därifrån.
Vem är Dee?
Ni som har följt den här serien vet att jag också bar på en stavfelsfråga. I finalintervjun talade vinnaren om ”dee”. Jag antog en person. Han menade ”de”, alltså grannarna.
– Vad kul att du tog upp det där med Dee. Det var en felstavning som jag gjorde. Men han finns ju förfan på riktigt? Jag vet inte om det är någon som skämtar med mig, och jag vet fortfarande inte vem Dee är.
Vinnaren bifogade en skärmdump ur sina meddelanden. Den är återgiven nedan i sin helhet, utan redigering.
Jag har läst den ett tjugotal gånger.
En person som stavar fel på ordet ”de” får kontakt med ett konto som heter Dee. Kontot vet vad det heter. Kontot kan låttexten. Kontot svarar ”Shulululu?” på en fras ur vinnarlåten, ber honom lägga ner sina förbannade ordval och avslutar med ”Åh nej… Inte igen!” när arga gubben hotas.
”Inte igen”. Två ord som förutsätter en första gång.
Jag har ägnat ett halvår åt att inte hitta den man den här tidningen är uppkallad efter. Nu har jag ytterligare en person som existerar enbart i andras skärmdumpar. Om någon på den här servern räknade med att jag skulle lägga ned granskningen efter finalen vill jag vara tydlig: en av mina gåtor har precis fått en tvilling.
”Toppa ett dårhus”
Till sist framåt, för det finns ett år till och en titel att försvara.
I fjol hette bidraget ”Euromama”. I år vann han med en klarinett, en gammal man och 155 BPM. Regerande mästaren Hugolugo sade före finalen något som nu gäller vinnaren i stället:
– Jag känner, om jag vinner igen borde vi lägga ner skiten.
Frågan är alltså om han kommer tillbaka, och hur man i så fall toppar ett dårhus.
– Euromama. Peek-a-boo! (Who the hell are you). Två, enligt mig, helt fantastiska låttitlar. Kommer jag för tredje gången att lyckas med ännu en fantastisk låttitel? Det återstår att se. Jag vill inte avslöja för mycket.
– Jag har redan avslöjat (eller inte avslöjat) om arga gubben kommer (eller inte kommer) vara med. Ja, ni fattar grejen – jag avslöjar ingenting.
Han avslöjar sedan sex saker på tolv sekunder, vilket är ett rekord även med den här tävlingens mått mätt:
– Men nästa år höjer vi insatsen – det är klart att det går att toppa ett dårhus! Frågan är bara om det blir fler eller färre blåsinstrument, högre eller lägre BPM eller en HELT ny genre som ingen visste att de behövde. Stannar vi kvar i Kroatien eller blir det en helt ny destination? Ingen vet.
Och så, det enda som faktiskt är ett besked:
– Men en sak är säker: jag är med för att försvara min titel nästa år. Shulululu.
Vad han lämnar efter sig
Det här lämnar han efter sig: en gubbe frikänd och avskedad i samma andetag, ett papegoj-rave med fem inbjudna och en dörrpolicy baserad på röstsedlar, en oskadliggjord konkurrent som ändå gav honom tio poäng, en krigsförklaring mot vår musikkritiker som slutar i ordet ”hatälskar”, en nattklubb och ett konto ingen kan identifiera.
Det är mer nyheter än den här tävlingen brukar producera på en hel säsong, och de kom alla från samma person på en söndag.
Jag noterar också vad han inte gjorde. Han tackade inte publiken, han tackade inte arrangören och han sade inte en enda gång att han var ödmjuk. I ett startfält där samtliga deltagare i en semifinal satte sig själva sist på sina egna röstsedlar är han den ende som har uppträtt exakt likadant före och efter segern.
Man kan tycka vad man vill om det. Fyra personer satte honom etta. 19 till satte honom högt ändå. Det är så man vinner AI-vision, och i kväll äger han ett rave som ingen annan har sett, precis som den här tidningen är uppkallad efter en man ingen har sett.
Vi är väl framme vid det nu.
Peek-a-boo. Who the hell are you.
Tobbe Ek är Wilmerbladets Eurovisionreporter. Vinnarens svar är hans egna, återgivna i sin helhet där de citeras. Siffrorna är hämtade ur finalens röstprotokoll. Uppgiften om nattklubben är vinnarens eget påstående och har inte kunnat kontrolleras av Wilmerbladet. Wilmerbladet vet fortfarande inte vem Wilmer är, och vet nu inte heller vem Dee är.